konsten.net

smp
Smålandsposten 2017-11-05
De små avvikelsernas lov

Som gammelbilsentusiast och månskensmekare känner jag mig omedelbart inkluderad i Anders Kappels bildvärld. Det är ingen tvekan om att det är packningar på bilderna.
Lövtunt utstansade formationer, ofta i papper, avsedda att hålla tätt mellan olika motorkomponenter. Några små, som kanske är avbildade i verklig storlek, och några uppblåsta till jätteformat. Ett måleri där verkliga föremål omvandlas till abstrakta betraktelser.

Skulle man nu inte vara det minsta intresserad av teknik eller bilskruvande kan man ändå uppskatta bildspråket. För de tvådimensionella objekten har redan i sig fascinerande former, noggrant anpassade efter de ytor de ska täta och med precisionsfyllt utstansade hål här och var. Som form betraktat en slumpmässigt oregelbunden sådan, men i all enkelhet en hyllning till teknikens exakta måttangivelser. Man slipper smuts och olja och går istället direkt på skönhetsupplevelsen av en komponent man sällan ger sig tid att se på.

En annan tråd i Kappels verksamhet, som motsäger den industriella likformigheten, är de små avvikelsernas lov. Oljemålningen Gasket Diptyk är just två till synes likadana avbildningar av samma packning, med vissa konstnärliga förskjutningar av verkligheten förstås, men inte helt identiska. Tittar man närmare hittar man små men inte obetydliga avvikelser dem emellan. Något som den industriella processens krassa toleranskrav skulle sagt nej till, något som istället bejakar den konstnärliga friheten. Och nyfikenheten i seendet.
Teknik i allmänhet utgör en stor del av Kappels motivvärld, och rymden i synnerhet. Utställningens mest spektakulära verk är otvetydigt Sojuz (Vostok). En svartvit satellitreplika som med sina spretande antenner nära nog fyller ett av galleriets rum. En relik från Sovjettidens tidiga rymdprogram som här omringas av grafiska bilder av solcellskonstruktioner för utomjordiskt bruk. Exakta modelleringar på ritningsnivå, med en tydlig anstrykning av tekniknörderi. Detaljrika och spännande bilder med den nattsvarta rymdhimlen som fond.

Desto mer diffusa och upplösta i konturerna är övervåningens grafiska blad, de framtår mer som stereo-återgivningar av Rorschach-testens svarta bläckplumpar. Men samma sak som i tidigare diptyker gäller här, trycken är bara skenbart identiska och betraktar man dem nära upptäcker man de signifikativa men svårfångade avvikelserna. Lite mer att bita i än man kan tro vid första anblicken.

Thomas Lissing

 

 

DN

SvD